13 januari 2011

ja det var verkligen länge sedan..
mycket har hänt..
är behörig.
Är på samma arbetsplats sedan 3 år och trivs fortfarande. Har även ansökt diträdande rektor tjänst.
Har utbildat mi gi ledarskap; kommunikation och konflikt hantering; är diplomerad coach, coach i ikt i skolan.. fortsätter läsa matte och annat gott på distans.
har flyttat 4 gånger och sedan 2 år bo i samma lägenhet.ljus och vacker... lite utanför stan men om man väger + och - ... den lägenheten vinner!
Barnen . Är orolig för Hugo. Känns som allt som händer honom är mitt fel :om jag hade inte lämnat huset ... om jag... men fan jag har inte bett honom att röka!
Jag älskar mina baarn mer än allt.
Morfar dog den 21 september i år.

MERDE

Hittar inga title idag.. vad spelar det för roll? Jag skriver mest för mig själv. Måste inse till slut att ingen läser min blogg. Jag försökte tvinga några vänner att läsa den, det enda jag vet är att dem har sett bilderna.. så vad fan... jag skriver för mig. Vem gör inte det? skriva för sig själv? till och med blondinbella skriver för sig själv, för att tjäna pengar åtminstone..
What's new?? stor trivs på jobbet även om det är mycket annorlunda och förvirande att undervisa till yngre männsikor. Men det är kul och givande på ett annat sätt. Får positiv feedback uppskattning. Känns fortfarande konstigt.. som om jag lurade dem . Har lust att skrika: vänta lite , ni får se att jag är inte så bra som ni tror!
Barnen... känner så stark att jag har misslyckad... därför att dem inte gör som jag hoppades att dem skulle göra. Jag tror att dem skulle kunna lyckas bättre med sina liv. Men kanske dem är nöjda själva. det är mina egna förväntningar som styr min besvikelse...Min stor pojke har hoppat av sin dröm och jag undrar varför, att det är inte kul längre kan inte vara en orsak när man pratar om en passion...
Jag är besvken. Känns som om dem inte gillar mig. Jag är den elaka, den som kräver.. jag får ingenting från dem när deras far som inte bryr sig så mycket så länge det inte stör hans liv, får allt.
gråter fortfarande över att se huset på sista gången, det är inte bara huset det är staden, omrpådet, Isabelle, mammas vänninor... en hel liv som kommer att försvinna från mig.
Marine har fött en son som verkar så gulig .. varför har jag flyttat hit? vill vara med dem, vara delaktigt och inte känna att allt försvinner längre och längre bort.
Vänner Ilko Claudia och Eranthi är mitt i sitt jobb... tror inte att vi vi kommer att träffas så ofta framöver. jensen tar allt tid man har. så är det.
Annars ja livet är underbar.

Flattor Kan!

Nja.. igen en korkad titel. fast det är sant... flator kan!...
Långa emester... 9 veckor... en dröm dagen efter Jensen fick jag jobbet och u har jag börjat där. Tänk fredagar slutar jag kl. 13.00... jag kan träna, plugga , träffa kompisar! Har gått ner 3 kg sedan jag har börjat där, utan att göra något. Bara att inte stressa, bara genom att kunna få lov att vara en vanlig människa. Jag är så störd efter förra året att när jag får en komplimang jag undrar vad som göms bakom... är överrakad varje gång. sjuk!
Pappa och maman har sålt huset. Det känns igen som om man drar ifrån mig allt min historia, nu finns det ingenting kvar av min barndom och ungdom. Inga stenar i alla fall.. Jag bara fråter när jag tänker på det. jag visste inte att jag kunda vara så fast till huset. eller till alla minne som finns där. Ja visst man skall leva här och u men man nåste också ha rötter för att kunna vara här och nu...
Mina barn mår inte så jätte bra och jag oraoar mig för dem och ... jag får inte visa det. Cill hjälpa men... vet inte hur längre.
Semester var underbara... hemma med familjen, varje minut försökte jag njuta av, jag visste vad som skulle hända. Och sedan vandringen, underbar, magik, ren mental träning.
Sedan Priden..lugn, inget speciall. koncer i storkyrkan som var så magik, speciell..
Och sedan nya jobbet, jag stor trivs, jag njuter av lokalerna, av resan med cykeln, av ungarna. Livet leker...

FUCK!

Igen en titel för att kanske dra några läsare till mig och ... kanske få några kommenter..
Ja sedan sista gången, mycket saker igen. Så är mitt liv, fast jag drömmer att inte ha någonting att göra, slappa, glo på dumma tv program, läsa böcker , sova... känna mig utvilad. Kanke träffa några vänner..
Nja. I alla fall. Jag har varit till två intervjuer och har fått 2 jobb. Valet är å ssvårt att jag har fått en herpes utslag.. Hjärtat ville musikskolan, hjärnan en möjlig trygghet fast det är inte riktigt vad jag vill... men skolan är mitt i stan har en dröm reputation, eleverna är lugna och motiverade (undrar vad jag ska göra om dem jobbar själva?!). Min identitet ändras däremot. Det är inte gymnasiet... så det känns lite konstigt, läskigt, ingen matte eller..
Det är en nu jag som startar.. det jag ser: trygghet (kanske efter ett år); lugnet, inga betyg ingen hets, ett ämne som inte ens behöver uppgradera, mycket sjunga, rita och göra sådant som jag kanske har längtat efter utan att veta om det. lönen är högre än den jag hade nu och det är inte 100%...
Hjärnan måste väl välja i det fallet. Vi får se. Kommer att passa på och plugga lite extra, ta igen mig efters de tre sista åren.
Nu väntar jag att rektorn ringer mig efter sin resa i Italein så att vi kan teckna under kontraktet.
Jensen är bara piss... nu har jag slutat.
Kommer att möjligen ringa skolverket och pressen, Fick höra att den tystnadsplikt finns inte i verklighet.
Hassan och Mercedes har smsat för midsommar... jag blir rörd varje gång dem inte glömmer...
om 12 dagar är jag hemma och jag börja få ångest...
men men...

FAN!

Nu har det varit värre än allt tidigare. Jag har ingen ork längre, sitter bara och glor rakt fram. Mår ingen bra..
jag får inte avsluta mitt arbete. Jag blev sparken när jag redan låg. Och jag förstår inte varför. Hon har ljugit, jag känner mig lurad men jag har gjort det sja skulle göra. Fått 5,0 till alla utväredering. Fick otroliga applåd vid avslutning. Det känns som om dem är rädd. fan att jag vill göra en skandal, fan att jag vill göra bort mig. jag vill ha rättvisa.
Idag var jag på en interview det var kul, trevlig, avsänd även om i maggen känner jag den där: hur länge kommer det att funka där. En sak är säkert, aldrig kommer jag att prata om facket, aldrig kommer jag att sticka ut, aldrig kommer jag att argumentera, aldrig kommer jag att vara jag...
Nu sitter jag hemma och hittar inte längre till mig själv, känner mig bara så trött.
fan!

Nu är det klart!

ja... juni är snart tillbaka igen och en gång till kommer jag att söka ett nytt arbete. jag älskar mitt arbete, brinner för den och verkligen stödjer mina elever och kollegor men... min brinnande temperament, min rakhet, min sätt att vara, min fackliga engagemang skrämmer svaga männsikor...
Jag har en chef, tänk! Som är kanppt 28 år, som har arbetat ett år som lärare och som blev rektor. och här kommer jag med mina färger, högljud så snabbt man petar på rättvisor...
Nej...
Jag är snart hel behörig iaf.
Jag är legitimerad coach dessutom, om ni behöver coachning, skriv till mig och jag kommer att lära er att coacha er själva.
Mina elever har gjort namn insamlingar, 300 namn mer än hälften av skolan har mobiliserat sig för mig!
Ja, det kommer jag att bära hela livet med mig.
Hur länge kommer jag att orka att börja om hela tiden... det vet jag inte!
Har precis pratat med I som berättade om sina problem... och efter att ha lyssnat grät jag som en dåre... jag visste inte att det låg så nära på huden. Vet inte vad jag vill... trygghet men orkar knappt att söka den.
Är det det att vara utbränd?
Jobbet.. ja...jag drömmer att hitta hem. Att hitta en plats där man mår bra kämnner sig trygg, där kommunikation är rak, där ingen vill /kan göra karriär, där alla kan och vill utvecklas.
Klagomurren.
Nu kommer jag att skriva igen. Varöfr där och inte på papper ?
vet inte känns i alla fall som om ingen läzer det jag skriver, min blogg är förlorad bland alla toppen bloggar som finns i etern. jag är ingen elak, ingen kändis, ingen speciellt, en vanlig vuxen, lite ledsen och som kämpar för att klara dagen.

Bögar kan!

Merde och merde igen!!!
Nytt jobb... inga kommentarer.Läste för några dagar sedan om någon som hade en blogg där hon tog upp sitt jobb och det visade sig att hennes chef gillade att läsa bloggar! och hops inga jobb längre!
Vi får inte ha bruna kläder och jag känner tonårsrevolten växa i mig! Plösligt finns det bara bruna kläder i alla affärer!
Nej min tanke i kväll går mot bögarna. Det finns några på jobbet... och dem har inga problem att säga det eller visa det. det kan till och med vara en status sak.
Men jag flata, säger det men vet aldrig hur folk kommer att reagera...